Vad kan man åstadkomma på 72 timmar? Ingenting är den spontana tanken, en hel del känner jag när jag reflekterar en stund över de tre dygn jag spenderat här i Almedalen. Jag har lärt mig några nya saker, befäst kunskaper, fått skratta och gråta (se mina tidigare inlägg), träffat folk, gjort av med alla visitkort jag hade med mig (för få) och inte minst fått chansen att låta tankarna gå i fria banor!
Så imorse gick jag en sväng bort till församlingshemmet vid Visby domkyrka. Där utnyttjades samma 72 timmar på helt annat sätt. Professorn från Mälardalens Högskola Kaj Mickos har sedan i onsdags hållit ett 72 h Innovation Race. Två lag tävlar mot varandra och klockan om att gå från idéer till färdiga och sålda (!) produkter. Till sin hjälp har de varsin processledare och ett "backoffice" med specialister och experter på alltifrån patentansökningat till tekniska konstruktörer, industridesigners och marknadsförare.
Lagens uppgifter är att tänka fritt och drömma, sedan kan experterna hjälpa dem att göra dem realiserbara. Fascinerande! Kaj Mickos berättade för Stefan och mig om att detta var 15 gången han gjorde detta och att det varje gång, oavsett om det skett i Asien, SVerige eller Finland och om temat varit fritt eller styrt, resulterat i ett flertal färdiga produkter. När vi var där var en produkt redan såld och ett antal patentansökningar inlämnade! Och klockan visade att det var 7 h 20 min kvar.
Tog de tankar jag fick där med mig in i rummet när jag lyssnade på vårt eget seminarium om lönebildning. Kunde inte låta bli att jämföra den styrda men kreativa och målfokuserade processen hos Kaj Mickos med den den påtagligt långsammare och ibland rent idéfattiga process som finns i politik och organisationssverige. Jag tror vi skulle tjäna på att jobba snabbare ibland. 72 timmar kan räcka till mycket!
/Malin
fredag 3 juli 2009
Over and out från Almedalen
I vilket annat land som helst skulle människor med så vitt skilda åsikter som här råka i luven på varandra. Men här i Almedalen kramas de framåt natten, förklarade Bijan Fahimi, vd Veritas PR. Jag tror det ligger mycket i det. Snart är det 41:a Almedalen slut. Jag har hunnit vänja mig vid det märkliga fenomenet att det under en promenad genom staden är högst förvånande att inte träffa någon man känner eller någon man sett på tv. – Nu har jag sett alla partiledare, sa min kollega härom dagen. Och då hade det bara gått ett par dagar.
Många viktiga möten har ägt rum, fördomar rivits, nya insikter fötts, kunskaper bytt ägare. Tänk om det är så att 51 veckor om året är vi ganska fast i våra vanliga spår och uppfattningar men i Almedalen tar alla under sju intensiva dagar ner garden och låter sig påverkas…
Jag sitter på Ledarnas och Almegas andra och sista seminarium: Rör inte min lön – unga ratar dagens lönemodell. Trots konkurrens från ett annat seminarium med Anders Borg bland talarna är alla stolarna här hos oss upptagna.
– Vi får höjd på diskussionerna här i Almedalen, säger Jonas Milton, vd Almega och önskar sig en diskussion som leder framåt.
I diskussionen som följer är alla till en början märkligt överens trots att vitt skilda intressen finns representerade med allt från Sekos ordförande Janne Rudén till Göran Pettersson, Moderaterna. Det är först när Annika Elias, Ledarnas ordförande, bryter in och tar ordet makt i sin mun som det sprakar till.
– De unga säger ju att vi parter inte ska ha den inblandning som idag finns. Lönen ska baseras på den enskildes prestation. Det är inte vi som ska sitta här och fastställa en procentsats som gör att det inte blir något över att fördela. Vi måste släppa makten till individerna.
Sven-Erik Österberg (S) menar att det finns risker med ett sådant synsätt som t ex att kvinnor tycks vara sämre på att förhandla lön. Moderator Thabo Motsieloa påminner om Sacos stora undersökning som presenterades på måndagen som visar att kvinnorna är de som tjänar mest på att ha lönesamtal. Saco Lönesamtal för högre lön
SKTF:s ordförande menar att problemet är att arbetsgivarsidan inte släpper makt till individerna. SKTF vill gärna släppa makten till sina medlemmar.
Det handlar om en värderingsförflyttning, menar Jonas Milton, vd Almega. De är skillnad att ha lönesamtal med en ung och en äldre medarbetare. Jag är helt slut efter ett lönesamtal med en yngre medarbetare, säger han.
Många kloka ord men också många förväntade ord har uttalats när seminariet är avslutat. Om vindarna blåser mer eller mindre i riktning mot individuell lönesättning får väl visa sig i den avtalsrörelse som precis har börjat.
Monica
Många viktiga möten har ägt rum, fördomar rivits, nya insikter fötts, kunskaper bytt ägare. Tänk om det är så att 51 veckor om året är vi ganska fast i våra vanliga spår och uppfattningar men i Almedalen tar alla under sju intensiva dagar ner garden och låter sig påverkas…
Jag sitter på Ledarnas och Almegas andra och sista seminarium: Rör inte min lön – unga ratar dagens lönemodell. Trots konkurrens från ett annat seminarium med Anders Borg bland talarna är alla stolarna här hos oss upptagna.
– Vi får höjd på diskussionerna här i Almedalen, säger Jonas Milton, vd Almega och önskar sig en diskussion som leder framåt.
I diskussionen som följer är alla till en början märkligt överens trots att vitt skilda intressen finns representerade med allt från Sekos ordförande Janne Rudén till Göran Pettersson, Moderaterna. Det är först när Annika Elias, Ledarnas ordförande, bryter in och tar ordet makt i sin mun som det sprakar till.
– De unga säger ju att vi parter inte ska ha den inblandning som idag finns. Lönen ska baseras på den enskildes prestation. Det är inte vi som ska sitta här och fastställa en procentsats som gör att det inte blir något över att fördela. Vi måste släppa makten till individerna.
Sven-Erik Österberg (S) menar att det finns risker med ett sådant synsätt som t ex att kvinnor tycks vara sämre på att förhandla lön. Moderator Thabo Motsieloa påminner om Sacos stora undersökning som presenterades på måndagen som visar att kvinnorna är de som tjänar mest på att ha lönesamtal. Saco Lönesamtal för högre lön
SKTF:s ordförande menar att problemet är att arbetsgivarsidan inte släpper makt till individerna. SKTF vill gärna släppa makten till sina medlemmar.
Det handlar om en värderingsförflyttning, menar Jonas Milton, vd Almega. De är skillnad att ha lönesamtal med en ung och en äldre medarbetare. Jag är helt slut efter ett lönesamtal med en yngre medarbetare, säger han.
Många kloka ord men också många förväntade ord har uttalats när seminariet är avslutat. Om vindarna blåser mer eller mindre i riktning mot individuell lönesättning får väl visa sig i den avtalsrörelse som precis har börjat.
Monica
Det känns att vi närmar oss slutet
Sista dagen för mig här i Visby. Har varit väldigt intensiva dagar och nu känner jag mig mogen att åka hem igen. På förmiddagen var jag på Ledarnas och Almegas seminarium, "Rör inte min lön". Mycket välbesökt.
Efter detta har jag strosat runt lite planlöst och kan konstatera att aktiviteten har sjunkit betydligt i jämförelse med föregående dagar. Kanske är det fler än jag som känner att de är "klara" för den här gången. Med andra ord:
Klart slut från Anki i Almedalen
Efter detta har jag strosat runt lite planlöst och kan konstatera att aktiviteten har sjunkit betydligt i jämförelse med föregående dagar. Kanske är det fler än jag som känner att de är "klara" för den här gången. Med andra ord:
Klart slut från Anki i Almedalen
Löneskillnader – kvinnornas eget fel!
Idag diskuterades SACOs rapport om löneskillnader mellan kvinnor och män inom ett antal akademikeryrken. I panelen satt ett antal politiker från olika politiska schatteringar samt Anna Ekström från SACO och Annika Lundius från Svenskt Näringsliv. En mycket kompetent panel med ett närmast fullsatt och troligen lika kompetent auditorium. Rapporten, som var en genomgång av 76 olika akademikeryrken innehållandes 263 000 individer gav återigen prov på att löneskillnader mellan kvinnor och män finns och att en mindre del av lönegapet inte kan förklaras med statistiskt mätbara faktorer. Efter att rålönegapet hade rensat för faktorerna ålder, utbildning och befattningsnivå återstod ändå en löneskillnad mellan kvinnor och män. Även om individuella bedömningskriterier troligen ytterligare kan minska gapet är lönediskriminering ett kvardröjande gissel på svensk arbetsmarknad. Min irritation börjar dock när Svenskt Näringslivs representant främsta ”goda råd” är att kvinnor måste ta hjälp av mentorer, kompetensutveckla sig mera, byta jobb oftare, söka sig bort från den offentliga sektorn, ta på sig chefsjobb och inte vara föräldralediga så länge. Med andra ord ligger felet hos kvinnorna själva, deras eget val och bristande kompetens. Arbetsgivare, rekryterare och politiker går fria från ansvaret.
Det synsättet är inte särskilt fruktbart om man menar allvar med att komma till bukt med osakliga löneskillnader mellan könen. Vägen bort från osakliga löneskillnader går genom en ny medvetenhet i lönebildnings- och lönesättningsfrågor. En process där kollektivavtal och lönekartläggningskrav går i takt med varandra. En lönesättning som är fri från diskriminering inom arbeten som är lika. En lönebildning som är fri från strukturell diskriminering av arbeten som är likvärdiga. Men också en rekryteringsprocess som genomsyras av ett tydligt kompetensperspektiv som är könsneutralt och inte styrd av en massa klichéer. En arbetsmiljö som är tillåtande och fri från kränkningar liksom en kompetensutveckling som leder till utveckling i arbetet och inte till inlåsning är andra vägar som är värda att prövas. Vad är vi rädda för? Att misslyckas? Att uppfattas som oseriösa? Att previligerade grupper ska förlora makt? Varje osaklig löneskillnad är ett misslyckande. Varje organisation som inte har koll på sin lönesättning är oseriös och makt är något man förtjänar, inte något som fås bara för att man har ett visst kön.
Jaime Aleite – en visionär som lever på hoppet
Det synsättet är inte särskilt fruktbart om man menar allvar med att komma till bukt med osakliga löneskillnader mellan könen. Vägen bort från osakliga löneskillnader går genom en ny medvetenhet i lönebildnings- och lönesättningsfrågor. En process där kollektivavtal och lönekartläggningskrav går i takt med varandra. En lönesättning som är fri från diskriminering inom arbeten som är lika. En lönebildning som är fri från strukturell diskriminering av arbeten som är likvärdiga. Men också en rekryteringsprocess som genomsyras av ett tydligt kompetensperspektiv som är könsneutralt och inte styrd av en massa klichéer. En arbetsmiljö som är tillåtande och fri från kränkningar liksom en kompetensutveckling som leder till utveckling i arbetet och inte till inlåsning är andra vägar som är värda att prövas. Vad är vi rädda för? Att misslyckas? Att uppfattas som oseriösa? Att previligerade grupper ska förlora makt? Varje osaklig löneskillnad är ett misslyckande. Varje organisation som inte har koll på sin lönesättning är oseriös och makt är något man förtjänar, inte något som fås bara för att man har ett visst kön.
Jaime Aleite – en visionär som lever på hoppet
torsdag 2 juli 2009
Inför morgondagens seminarium
Imorgon är det dags för Ledarnas andra seminarium tillsammans med Almega på Hästgatan 12. Så här såg det ut i måndags.
Här hittar du hela programmet. Läs också vad Svenska Dagbladets Cecilia Axelsson rapporterar i tisdagens näringslivsbilaga från seminariet och lönediskussionerna i Almedalen.
/freja
Här hittar du hela programmet. Läs också vad Svenska Dagbladets Cecilia Axelsson rapporterar i tisdagens näringslivsbilaga från seminariet och lönediskussionerna i Almedalen.
/freja
"Vi litar på ...
... det rationella och styrs av det emotionella.", sa United Minds Ingela Stenson i eftermiddag.
Då handlade det om vilka val vi gör som konsumenter, men jag uppfattar det som en allmän sanning. Så hur påverkar det andra val vi gör? Hur påverkas ditt och mitt arbete? Dags att börja göra nå´t annorlunda?
/Malin
Då handlade det om vilka val vi gör som konsumenter, men jag uppfattar det som en allmän sanning. Så hur påverkar det andra val vi gör? Hur påverkas ditt och mitt arbete? Dags att börja göra nå´t annorlunda?
/Malin
Kort och gott
Mc Donald´s talade om sitt klimatarbete idag. De sa: "-Vi vill inte bara vara ett trademark - vi vill vara ett trustmark också" och så kom det flera sköna oneliners:
"- Börja hos dig själv!"
"- Vi kan bli alltid bli bättre."
"- Det finns en skyldighet när man är en så stor aktör att påverka."
Det gav mig två tankar:
1. Varför tänker och agerar inte fler så? Alltså på riktigt!
2. Jag älskar när man kan säga så mycket med så få ord.
/Malin
PS. Jag glömde den här: "- Det är bättre att göra mindre framsteg som kan göra stor skillnad..."
"- Börja hos dig själv!"
"- Vi kan bli alltid bli bättre."
"- Det finns en skyldighet när man är en så stor aktör att påverka."
Det gav mig två tankar:
1. Varför tänker och agerar inte fler så? Alltså på riktigt!
2. Jag älskar när man kan säga så mycket med så få ord.
/Malin
PS. Jag glömde den här: "- Det är bättre att göra mindre framsteg som kan göra stor skillnad..."
"Parting is such sweet sorrow"
Torsdag eftermiddag och det känns som Almedalsveckan lite går in för landning. Visst det är fortfarande nästan fullt på föredraget om ”olika kön olika lön”. Det var vid lunchtid fullt drag på Donners plats. Men efter det att LOs, SACOs respektive TCOs ordföranden symboliskt höjt taket i a-kassan genom att luftsätta en stor ballong utformad som ett tak noterar jag hur nedpackningen börjat. Lokalerna där vi i går lyssnade på föredraget ”efter huvudavtalet” har rymts ut och möblerna håller på att demonteras. SACOs populära baristabar stänger under dagen. Om måndagens och tisdagens program innehöll 200-250 evenemang så finns det i morgon under hundra att välja på. Så nu börjar det finnas anledning att själv börja summera vad jag som ”Almedalsnewbie” har upplevt. Vad tar jag med mig och vad har jag lärt mig? Svaret på de frågorna har jag ännu inte, men det är dags att böra formulera dem.
//stefan
//stefan
Bloggare som maktfaktor
Fick tacksamt sittplats i värmen på Aktuellt i Politken och Netroots seminarium på ämnet bloggarens makt och inflytande i amerikansk politk i allmänhet och under Obamas kampanj i synnerhet.
Och jag gillar när jag tvingas byta perspektiv. Jag, liksom säkert många andra, har trott att Obamakampanjen sätt att hantera och interagera med opinionen IRL och nätet är näst intill oöverträffad.
Men Firedoglake och hennes bloggkollega fick mig att tro annorlunda. De beskrev hur Obamas kampanjmaskineri varit oerhört duktiga på att skapa egna samlingsplatser på nätet för den politiska diskussionen. Men att de inte interagerat med bloggosfären och dess Obamavänliga skribenter utan istället försökt styra kommunikationen till de egna mer kontrollerade kanalerna. Och att detta inte gynnat Obama.
De visade också hur viktigt det är att komma in i ett tidigt skeden innan beslut fattas och lagar siftas. Det är där, när frågorna fortfarande är "mjuka" och på diskussionsstadiet som påverkansmöjligheterna är som störst - och billigast.
I USA finns personer med uppdraget att vara enbart "blogg outreach persons" i politiker och andra makthavares stall. En skicklig sådan ser till att hålla en öppen och kontinuerlig dialog med bloggarna för att inte bli överraskade av opinionen.
Makten i amerikanskt politiskt liv (liksom här?) flyttar alltmer ut på nätet bortanför lobbyisters och journalisters kontroll. Och bloggarna har makt att påverka frågorna på dagordningen - och makt att sätta frågor på dagordningen när de agerar enskilt och gemensamt.
Dagens två talare underströk att de mest framgångsrika och inflytelserika bloggarna är högt kvalificerade och kompetenta personer som bloggar utifrån sina hjärtefrågor och politiska ståndpunkt med sina fackkunskaper som bas. En framgångsrik påverkansbloggare är alltså inte en person som slösurfar i pyjamas för att man inte har nå´t bättre för sig!
/Malin
Och jag gillar när jag tvingas byta perspektiv. Jag, liksom säkert många andra, har trott att Obamakampanjen sätt att hantera och interagera med opinionen IRL och nätet är näst intill oöverträffad.
Men Firedoglake och hennes bloggkollega fick mig att tro annorlunda. De beskrev hur Obamas kampanjmaskineri varit oerhört duktiga på att skapa egna samlingsplatser på nätet för den politiska diskussionen. Men att de inte interagerat med bloggosfären och dess Obamavänliga skribenter utan istället försökt styra kommunikationen till de egna mer kontrollerade kanalerna. Och att detta inte gynnat Obama.
De visade också hur viktigt det är att komma in i ett tidigt skeden innan beslut fattas och lagar siftas. Det är där, när frågorna fortfarande är "mjuka" och på diskussionsstadiet som påverkansmöjligheterna är som störst - och billigast.
I USA finns personer med uppdraget att vara enbart "blogg outreach persons" i politiker och andra makthavares stall. En skicklig sådan ser till att hålla en öppen och kontinuerlig dialog med bloggarna för att inte bli överraskade av opinionen.
Makten i amerikanskt politiskt liv (liksom här?) flyttar alltmer ut på nätet bortanför lobbyisters och journalisters kontroll. Och bloggarna har makt att påverka frågorna på dagordningen - och makt att sätta frågor på dagordningen när de agerar enskilt och gemensamt.
Dagens två talare underströk att de mest framgångsrika och inflytelserika bloggarna är högt kvalificerade och kompetenta personer som bloggar utifrån sina hjärtefrågor och politiska ståndpunkt med sina fackkunskaper som bas. En framgångsrik påverkansbloggare är alltså inte en person som slösurfar i pyjamas för att man inte har nå´t bättre för sig!
/Malin
Skolledare, en särskild sorts chef?
Var just och lyssnade till seminariet ”Framgångsrika skolledare – en förutsättning för bra skolor!” som anordnades av Sveriges Skolledarförbund. Anders Persson, professor i sociologi vid Lunds universitet, var inbjuden för att presentera sin forskning om rektorsrollen och ledarskapet i skolan.
De frågor han ställde sig i sin forskning var dels hur man utövar framgångsrikt skolledarskap, dels vilka framgångskriterier olika aktörer använder då de bedömer skolledarskapet som framgångsrikt. Att det inte finns något entydigt svar var uppenbart. Olika aktörer har olika mått på framgång.
Anders Persson frågar sig ”Har rektor blivit en mellanchef, vilken som helst?”. Han anser uppenbarligen inte att rektor kan likställas med andra verksamhetschefer. Riktigt varför blev jag inte klok på. Han motiverar detta med att skolledaren har en särskild roll (liksom alla chefer, min notering) men med de villkor som gäller just den verksamheten (liksom alla chefer, min notering). Han menar att managementdebatten likställer allt ledarskap när den istället borde vara intimt förknippad med yrkesrollen inom skolans värld.
Ledarna ser betydligt större likheter än skillnader, oavsett var du är chef och ledare. Alla chefer måste naturligtvis vara väl insatta i och ha förståelse för den verksamhet du är satt att leda. Hans forskning visar också att rektorer, liksom de flesta andra chefer, står inför samma typ av utmaningar; att hantera ett spänningsfält med ett stort antal intressenter med ibland motstående intressen. I skolans värld kan dessa vara elever, föräldrar, lärare, förvaltning, förändring, beständighet etc.
Det som framkommer av Perssons rapport är utifrån mitt perspektiv i allra högsta grad relevant för ett stort antal chefer inom en mängd verksamheter. Det handlar om att hantera det spänningsfält man befinner sig i. Han frågar sig också om rektor ska vara chef eller ledare. Min undran är: vad är en chef utan sitt ledarskap? Som chef behöver du ha tillgång till både den formella chefsmakten och använda ditt ledarskap för att nå resultat, bygga relationer, motivera etc.
Min slutsats är att rektorer är nyckelpersoner som möter en komplex verklighet på samma sätt som de flesta andra chefer med de utmaningar, hinder och möjligheter det innebär. Och liksom rektorer behöver alla chefer rimliga förutsättningar för att göra ett bra jobb.
Anki
De frågor han ställde sig i sin forskning var dels hur man utövar framgångsrikt skolledarskap, dels vilka framgångskriterier olika aktörer använder då de bedömer skolledarskapet som framgångsrikt. Att det inte finns något entydigt svar var uppenbart. Olika aktörer har olika mått på framgång.
Anders Persson frågar sig ”Har rektor blivit en mellanchef, vilken som helst?”. Han anser uppenbarligen inte att rektor kan likställas med andra verksamhetschefer. Riktigt varför blev jag inte klok på. Han motiverar detta med att skolledaren har en särskild roll (liksom alla chefer, min notering) men med de villkor som gäller just den verksamheten (liksom alla chefer, min notering). Han menar att managementdebatten likställer allt ledarskap när den istället borde vara intimt förknippad med yrkesrollen inom skolans värld.
Ledarna ser betydligt större likheter än skillnader, oavsett var du är chef och ledare. Alla chefer måste naturligtvis vara väl insatta i och ha förståelse för den verksamhet du är satt att leda. Hans forskning visar också att rektorer, liksom de flesta andra chefer, står inför samma typ av utmaningar; att hantera ett spänningsfält med ett stort antal intressenter med ibland motstående intressen. I skolans värld kan dessa vara elever, föräldrar, lärare, förvaltning, förändring, beständighet etc.
Det som framkommer av Perssons rapport är utifrån mitt perspektiv i allra högsta grad relevant för ett stort antal chefer inom en mängd verksamheter. Det handlar om att hantera det spänningsfält man befinner sig i. Han frågar sig också om rektor ska vara chef eller ledare. Min undran är: vad är en chef utan sitt ledarskap? Som chef behöver du ha tillgång till både den formella chefsmakten och använda ditt ledarskap för att nå resultat, bygga relationer, motivera etc.
Min slutsats är att rektorer är nyckelpersoner som möter en komplex verklighet på samma sätt som de flesta andra chefer med de utmaningar, hinder och möjligheter det innebär. Och liksom rektorer behöver alla chefer rimliga förutsättningar för att göra ett bra jobb.
Anki
Almedalsbesökarna har en egen gångart!
Det är så mycket jag vill hinna och så mycket som är kul här i Almedalen! Alla häftiga och kunniga människor som samlas. Alla spännande ämnen. För en nyfiket lagd själ som lurar överstimulansen om hörnet konstant. Och jag är uppenbart inte ensam om att känna så.
Träffar gamla bekanta hela tiden (från jobb jag haft, skolor jag gått och ställen jag bott)längs de få gator som Almedals besökarna travar upp och ner mellan seminarierna.
Stod för en stund sedan stilla en liten stund i ett gathörn och bara tittade på vimlet. Då upptäckte jag nå´t; Almedalsbesökarna har en egen gångart! Här vill ingen missa någon de redan känner, eller gärnsa skulle vilja lära känna. Effekten blir att medan människor rör sig framåt vrider de hela tiden på huvudet ivrigt stirrande på varje människa de passerar.
Jag kom att tänka på Monty Python´s Silly walks.
/Malin
Träffar gamla bekanta hela tiden (från jobb jag haft, skolor jag gått och ställen jag bott)längs de få gator som Almedals besökarna travar upp och ner mellan seminarierna.
Stod för en stund sedan stilla en liten stund i ett gathörn och bara tittade på vimlet. Då upptäckte jag nå´t; Almedalsbesökarna har en egen gångart! Här vill ingen missa någon de redan känner, eller gärnsa skulle vilja lära känna. Effekten blir att medan människor rör sig framåt vrider de hela tiden på huvudet ivrigt stirrande på varje människa de passerar.
Jag kom att tänka på Monty Python´s Silly walks.
/Malin
Paus
På fjärde dagen räcker inte energin längre än till en kopp kaffe och en stund med Dagens Nyheter i skuggan på Stortorget i Visby.
Jag får sällskap av Lars Flodin, ordförande i Skolledarförbundet, som också har behov av att samla tankarna lite.
Kanske är det jag som är övermätt på intryck, men den här förmiddagen finns det inget i det stora utbudet som lockar mig. Det får bli en tur till Gotlands Fornsal istället.
/Annika
Jag får sällskap av Lars Flodin, ordförande i Skolledarförbundet, som också har behov av att samla tankarna lite.
Kanske är det jag som är övermätt på intryck, men den här förmiddagen finns det inget i det stora utbudet som lockar mig. Det får bli en tur till Gotlands Fornsal istället.
/Annika
Whistleblowing - bra för brukarna
I går avslutade jag kvällen på Almedalens bibliotek. Här presenterades den första svenska studien om whistleblowing. Två av författarna, och tillika forskarna, Sven-Axel Månsson och Ulla-Carin Hedin presenterade sin bok ”När man måste säga ifrån”. Boken bygger på 21 fall och ett stort antal intervjuer, både med kritikerna själva, deras kollegor och ledning. Samtliga fall är hämtade från människovårdande organisationer i offentlig verksamhet.
Sammanfattningsvis kan man nog säga att historien visar att man skjuter ”visslaren”, budbäraren, men åtgärdar det som kritiserats. Författarna studerade främst tre frågor: Vad föranleder kritiken, hur utvecklas konflikten och vilka konsekvenser får denna för inblandade parter?
Forskarna har funnit ett antal gemensamma nämnare i de organisationer där detta uppstår:
1. Ofta uppkommer kritiken i samband med omorganisationer som visslarna upplever drabbar brukarna. Personalinskränkningar visar sig också vara vanliga i sammanhanget.
2. Införandet av nya arbetsmetoder som personal upplever som oetiska eller kränkande förfaringssätt gentemot brukare.
3. Visslarna kritiserar verksamheten i utredningar som inte uppskattas av förvaltningen.
Visslarna kännetecknas av att de ofta är högskoleutbildade med starkt präglad yrkesetik och kunskaper. De har också lång yrkeserfarenhet, ca 10-20 år.
Ofta framför kritiken i första hand muntligt till chefer och ledning, men möts av total tystna, det författarna benämner som ”tystnadens kultur”. Några går då vidare och anmäler förhållandena till tillsynsmyndigheter, enstaka går direkt till media.
Inte sällan utsätts visslarna för olika typer av repressalier med mer eller mindre sofistikerade metoder.
Med facit i hand visar dessa studerade fall att berörda organisationer har genomfört förändringar, främst på grund av krav från tillsynsmyndigheterna. Författarna avslutar med att konstatera att det finns en vinnande part, nämligen brukarna. För dessa är visslarna viktiga då de driver fram positiva förändringar.
Anki
Sammanfattningsvis kan man nog säga att historien visar att man skjuter ”visslaren”, budbäraren, men åtgärdar det som kritiserats. Författarna studerade främst tre frågor: Vad föranleder kritiken, hur utvecklas konflikten och vilka konsekvenser får denna för inblandade parter?
Forskarna har funnit ett antal gemensamma nämnare i de organisationer där detta uppstår:
1. Ofta uppkommer kritiken i samband med omorganisationer som visslarna upplever drabbar brukarna. Personalinskränkningar visar sig också vara vanliga i sammanhanget.
2. Införandet av nya arbetsmetoder som personal upplever som oetiska eller kränkande förfaringssätt gentemot brukare.
3. Visslarna kritiserar verksamheten i utredningar som inte uppskattas av förvaltningen.
Visslarna kännetecknas av att de ofta är högskoleutbildade med starkt präglad yrkesetik och kunskaper. De har också lång yrkeserfarenhet, ca 10-20 år.
Ofta framför kritiken i första hand muntligt till chefer och ledning, men möts av total tystna, det författarna benämner som ”tystnadens kultur”. Några går då vidare och anmäler förhållandena till tillsynsmyndigheter, enstaka går direkt till media.
Inte sällan utsätts visslarna för olika typer av repressalier med mer eller mindre sofistikerade metoder.
Med facit i hand visar dessa studerade fall att berörda organisationer har genomfört förändringar, främst på grund av krav från tillsynsmyndigheterna. Författarna avslutar med att konstatera att det finns en vinnande part, nämligen brukarna. För dessa är visslarna viktiga då de driver fram positiva förändringar.
Anki
onsdag 1 juli 2009
Mitt livs första partiledartal pågår
Efter en intensiv första dag sitter jag just nu i gräset i Almedalen och väntar på att lyssna till mitt livs första partiledartal live. Det är dags varje kväll klockan 19.00. Ikväll är det Monas kväll här i Visby. Hennes ”förband”, i form av Marit Bergman, sjunger just nu. Bra, men det är ju inte riktigt därför alla sitter bänkade.
Här är fullt av folk. Sitter med fara för liv och lem mitt i något som tycks vara en förbifartsled. Än en kjol i pannan och än en ryggsäck som smackar till datorn…. Men vad gör jag inte för att dela med mig av mina upplevelser till dig.
Tjugo över sju och Marit stämmer upp i ännu en sång. Lite otålighet kan spåras i publiken. Fler seminarium väntar under kvällen och det är säkert fler med mig som vill hinna ta in ett eller ett par ord från Mona innan det är dags att rusa vidare.
Hörde just att det blir sång första halvtimmen. Det får mig ju att undra om Mona har svårt att fylla sin tid. Men det är väl ändå inte möjligt, Politiker brukar ju vara ena rackare på att prata, eller? OK, nu verkar det äntligen vara dags. Mona kliver in och inleder med: ”Underbara, underbara Marit. Tänk att ha en sådan i sin armé.”
Detta är tredje gången gillt för Mona i Almedalen blir jag upplyst om. Likaså att Törman åkt motorcykel från Kiruna och hit. Nu övergår hon till tyngre budskap såsom ordförandeskapet i EU och mänskliga rättigheter. Appropå bilkrisen citerar hon anställda från Trollhättan: "Bättre en SAAB på parkeringen, än Maud i regeringen".
Nu släpper jag bloggandet för idag och önskar god natt.
Anki, direkt från partiledartalet
Här är fullt av folk. Sitter med fara för liv och lem mitt i något som tycks vara en förbifartsled. Än en kjol i pannan och än en ryggsäck som smackar till datorn…. Men vad gör jag inte för att dela med mig av mina upplevelser till dig.
Tjugo över sju och Marit stämmer upp i ännu en sång. Lite otålighet kan spåras i publiken. Fler seminarium väntar under kvällen och det är säkert fler med mig som vill hinna ta in ett eller ett par ord från Mona innan det är dags att rusa vidare.
Hörde just att det blir sång första halvtimmen. Det får mig ju att undra om Mona har svårt att fylla sin tid. Men det är väl ändå inte möjligt, Politiker brukar ju vara ena rackare på att prata, eller? OK, nu verkar det äntligen vara dags. Mona kliver in och inleder med: ”Underbara, underbara Marit. Tänk att ha en sådan i sin armé.”
Detta är tredje gången gillt för Mona i Almedalen blir jag upplyst om. Likaså att Törman åkt motorcykel från Kiruna och hit. Nu övergår hon till tyngre budskap såsom ordförandeskapet i EU och mänskliga rättigheter. Appropå bilkrisen citerar hon anställda från Trollhättan: "Bättre en SAAB på parkeringen, än Maud i regeringen".
Nu släpper jag bloggandet för idag och önskar god natt.
Anki, direkt från partiledartalet
Trångt när drevet går
Eftersom jag jobbar med PR kändes seminariet om vad som händer "när mediedrevet går" som en given aktivitet... så tänkte uppenbarligen fler än jag.
Tillsammans med en stor skara andra fick jag vända i dörren. Bland dem fanns flera namnkunniga journalister, presschefen på det stora matföretaget och några inte helt okända fackliga profiler. De har kanske (?!) redan erfarenhet av hur det går till i verkligheten. Jag hade tyckt att det var skönt att få kunskapen genom andra istället för att uppleva det själv.
/Malin
Tillsammans med en stor skara andra fick jag vända i dörren. Bland dem fanns flera namnkunniga journalister, presschefen på det stora matföretaget och några inte helt okända fackliga profiler. De har kanske (?!) redan erfarenhet av hur det går till i verkligheten. Jag hade tyckt att det var skönt att få kunskapen genom andra istället för att uppleva det själv.
/Malin
Ett Piratparti på arbetsmarknaden
Arbetsmarknadens parter tillhör de flitiga i Almedalen. Jag har återigen lyssnat till en diskussion med representanter för fack och arbetsgivarorganisationer. Jag tycker det verkar som att parterna är rätt djupt nergrävda i sina skyttegravar. Låsta positioner?
”Människor förstår inte värdet av den svenska modellen” säger någon i panelen och beklagar sig över att den skulle behöva marknadsföras. Diskussionen handlar om huruvida den svenska modellen kan leva vidare trots behov av anpassningar och trots att den fackliga anslutningsgraden hela tiden sjunker. Kan parterna klara det? Åsikterna går isär.
Det som slår mig mest är att diskussionen pågår utan att de som berörs är med. Varför bjuder vi inte in företagen i diskussionen? Varför är de unga arbetstagarna som det pratas så flitigt om här i Almedalen, inte med? Det pratas om dem och inte med dem.
Just när jag sitter och tänker så gör Jens Spendrup sin röst hörd: ”Det behövs ett Piratparti på arbetsmarknaden!” utbrister han. Frågan är om det inte redan finns en part på arbetsmarknaden som gestaltar den idén. Ledarna har sedan länge vågat gå på tvärs med det mesta och utmanat de flesta med sina okonventionella och visionära idéer. Är det en slump att Ledarna 2008 var den fackliga organisation som växte mest av alla?
Monica
”Människor förstår inte värdet av den svenska modellen” säger någon i panelen och beklagar sig över att den skulle behöva marknadsföras. Diskussionen handlar om huruvida den svenska modellen kan leva vidare trots behov av anpassningar och trots att den fackliga anslutningsgraden hela tiden sjunker. Kan parterna klara det? Åsikterna går isär.
Det som slår mig mest är att diskussionen pågår utan att de som berörs är med. Varför bjuder vi inte in företagen i diskussionen? Varför är de unga arbetstagarna som det pratas så flitigt om här i Almedalen, inte med? Det pratas om dem och inte med dem.
Just när jag sitter och tänker så gör Jens Spendrup sin röst hörd: ”Det behövs ett Piratparti på arbetsmarknaden!” utbrister han. Frågan är om det inte redan finns en part på arbetsmarknaden som gestaltar den idén. Ledarna har sedan länge vågat gå på tvärs med det mesta och utmanat de flesta med sina okonventionella och visionära idéer. Är det en slump att Ledarna 2008 var den fackliga organisation som växte mest av alla?
Monica
Trodde inte att jag skulle få tårar i ögonen...
Mycket hade jag förväntat mig, men inte att jag skulle få tårar i ögonen första dagen på plats i Almedalen. Men så fick jag helt plötsligt en lucka på förmiddagen och klämde in ett litet seminarium hos Fryshuset om Energispridarpriset.
Och här såg jag vad ledarskap verkligen handlar om! Från scenen berättade 3 pristagare om sina projekt i Åre, Borlänge och Blekinge. Och det var när Ulf "Bitte" Appelqvist intog (för det var just vad han gjorde) scenen som tårarna kom.
Hans story? Det är ingen idé jag berättar för jag gör det aldrig lika bra som han.
Men med mig ut i vimlet har jag:
- Inget knäcker en berättelse om verkliga människor.
- Ledarskap handlar om att se människor, ge dem förtroende, låta dem få sin tid - och ge lite dem motstånd!
- och att det här med att dela ut pris är en bra grej. Det gör verkligen att kloka människors tankar och kunskap kan få chansen att inspirera fler.
Inte så märkvärdigt? Jo, det var just det det var.
/Malin
Och här såg jag vad ledarskap verkligen handlar om! Från scenen berättade 3 pristagare om sina projekt i Åre, Borlänge och Blekinge. Och det var när Ulf "Bitte" Appelqvist intog (för det var just vad han gjorde) scenen som tårarna kom.
Hans story? Det är ingen idé jag berättar för jag gör det aldrig lika bra som han.
Men med mig ut i vimlet har jag:
- Inget knäcker en berättelse om verkliga människor.
- Ledarskap handlar om att se människor, ge dem förtroende, låta dem få sin tid - och ge lite dem motstånd!
- och att det här med att dela ut pris är en bra grej. Det gör verkligen att kloka människors tankar och kunskap kan få chansen att inspirera fler.
Inte så märkvärdigt? Jo, det var just det det var.
/Malin
Livet efter huvudavtalet
Luften var tjock och lokalen fylld till bristningsgränsen när LO:s Per Bard och PTK:s Lars-Bonny Ramstedt skulle prata om livet ”efter huvudavtalet”.
Herrarna inledde med att uttrycka sin ilska över Svenskt Näringslivs abrupta sätt att avsluta förhandlingarna. På frågan om man var beredd att sätta sig vid förhandling igen skickades ansvaret för nya samtal bestämt tillbaka till arbetsgivarna. Detta fick Anders Rune från Teknikföretagen i publiken att ilskna till och han framförde med visst eftertryck att arbetsgivarna inte har något att diskutera med bakåtsträvare som inte utvecklats sen 1938.
Den fackliga sidan svarade med att deklarera enad front mot arbetsgivaren och avslutade med att berätta att LO och PTK nu står närmare varandra än någonsin och skulle ägna en rad möten under hösten åt att diskutera gemensamma frågor. Något förvånande eftersom sådana diskussioner inte förts i PTK:s styrelse. Vi får hoppas att det var en felsägning från Lars-Bonny och att det var Unionens och LO:s gemenskap han åsyftade.
/Annika Elias
Lättsamt och underhållande om konflikter
Bevistade KFS seminarium ”Alltid i konflikt”. Moderator var Annika Hagberg, som alltid oerhört proffsig och mycket underhållande. I panelen fanns f.d. försvarsminister Mikael Odenberg; numera generaldirektör för Svenska Kraftnät, Byggnads bas Hans Tilly och KFS VD Robert Falck.
Seminariet handlade om det projekt som KFS genomfört som handlar om att skapa robusta samarbetsorganisationer, det vill säga, ett systematiskt och genomtänkt sätt att hantera konflikter i arbetslivet. Ett av skälen till projektets uppkomst var att parter på arbetsmarknaden uppfattar att tillvägagångssättet att ”köpa ut” besvärliga människor är destruktivt och skapar bara förlorare. Det måste väl ändå finnas ett bättre sätt att hantera meningsmotsättningar? Projektet ville därför ta fram verktyg för hur man bryter konflikter på ett mer konstruktivt sätt.
Karin Lindgren, arbetsmiljökonsult och tillika projektledare fick tyvärr alldeles för lite tid för att presentera projektet. Istället blev hela tillställningen en mycket underhållande dialog mellan Annika Hagström och deltagarna i panelen. Mikael Odenberg är till min förvåning riktigt rolig. Han bjöd ordentlig på sig själv och berättade bland annat om tiden då han beslutade att avgå som minister. Han ansåg sig själv inte vara särskilt konflikträdd, utan beskrev sig själv som rak och öppen och därmed betraktad som lite bufflig och brutal. Om regeringen som arbetsplats sa han: ”Väldigt vanlig, men också väldigt hierarkisk. En stor kompromissmaskin”.
Robert Falck lyfte in vikten av ledarskapet när det gäller konflikter. ”Som chef ska man alltid tänka på att man har ett stort ansvar att gå in och hantera konflikter”.
En av projektets lärdomar är att kommunikation och dialog är A och O. Dialog är något vi alla tror oss kunna hantera, men när det ställs på sin spets ser verkligheten annorlunda ut. Vanligare är det med överkörning, enligt Karin Lindgren.
Vill du läsa rapporten från projektet hittar du den på KFS hemsida http://www.kfs.net/projekt/robustsamarbete.asp
c/Anki
Seminariet handlade om det projekt som KFS genomfört som handlar om att skapa robusta samarbetsorganisationer, det vill säga, ett systematiskt och genomtänkt sätt att hantera konflikter i arbetslivet. Ett av skälen till projektets uppkomst var att parter på arbetsmarknaden uppfattar att tillvägagångssättet att ”köpa ut” besvärliga människor är destruktivt och skapar bara förlorare. Det måste väl ändå finnas ett bättre sätt att hantera meningsmotsättningar? Projektet ville därför ta fram verktyg för hur man bryter konflikter på ett mer konstruktivt sätt.
Karin Lindgren, arbetsmiljökonsult och tillika projektledare fick tyvärr alldeles för lite tid för att presentera projektet. Istället blev hela tillställningen en mycket underhållande dialog mellan Annika Hagström och deltagarna i panelen. Mikael Odenberg är till min förvåning riktigt rolig. Han bjöd ordentlig på sig själv och berättade bland annat om tiden då han beslutade att avgå som minister. Han ansåg sig själv inte vara särskilt konflikträdd, utan beskrev sig själv som rak och öppen och därmed betraktad som lite bufflig och brutal. Om regeringen som arbetsplats sa han: ”Väldigt vanlig, men också väldigt hierarkisk. En stor kompromissmaskin”.
Robert Falck lyfte in vikten av ledarskapet när det gäller konflikter. ”Som chef ska man alltid tänka på att man har ett stort ansvar att gå in och hantera konflikter”.
En av projektets lärdomar är att kommunikation och dialog är A och O. Dialog är något vi alla tror oss kunna hantera, men när det ställs på sin spets ser verkligheten annorlunda ut. Vanligare är det med överkörning, enligt Karin Lindgren.
Vill du läsa rapporten från projektet hittar du den på KFS hemsida http://www.kfs.net/projekt/robustsamarbete.asp
c/Anki
Sociala medier och Europavalet
Har just varit på Novus föredrag "Europavalet: ett genombrott för nya kampanjmetoder". Efter miljö känns det som att frågan om sociala mediers betydelse är het i Almedalen i år. Givetvis med bakgrund av Obamas framgångar i USA och på hemmaplan Piratpartiets oväntade
valframgång i valet till Europaparlamentet.
Programmet är en presentation av en undersökning i samband med valet av Arne Modig från Novus. Sedan en kort paneldebatt mellan Lars Nord (Mittuniversitetet), Per Schlingmann (M), Eric Sundström (AiP) och Anna Dahlberg (Expressen).
Vad är då kontentan?
Att valet inte engagerade tillräckligt vet vi av valdeltagandet. Det som förvånar är mätningen av vad man sett av kampanjerna, det har ju varit en hel del diskussion om sociala medier. Här är det de traditionella sätten som får högsta värden, dvs kampanjtavlor, annonser och liknande. Internet kommer först på 6:e plats.
Eric Sundström menar att man har en felaktig inställning till sociala mediers betydelse. Utan man ska se detta som "ett träningsläger som gick hyfsat". Det är fortfarande budskapen, bra kandidater, förmågan att skapa närhet och att hitta möjligheter för väljarna att engagera sig och delta i dialogen som är viktigt. Det kommer alltså under överskådlig framtid att vara en mix
av nytt och gammalt.
Anna Dahlberg framhåller en liknande åsikt. "Det är mer snack än innehåll kring nya medier". Man tror att byte av media skall bli en succé i sig, utan innehåll. Men publiken kommer inte av sig själv, dvs den gamla idén att "We will build it and they will come" fungerar inte. Lars Nord lyfter fram statistik som visar att de yngre varit aktivare på internet. Nästan 50 % av de unga
använde exempelvis de valkompasser som flera tidningar skapat för att få kunskap om de olika partierna.
Så summa summarum kan man väl säga att det är som vanligt inte tekniken i sig som är svaret eller lösningen, utan vad man använder den till och vad man fyller den med. Och man ska inte tro att gamla beprövade vägar och sätt försvinner med ens, utan det blir en ny och intressant mix för varje förändring.
//stefan
valframgång i valet till Europaparlamentet.
Programmet är en presentation av en undersökning i samband med valet av Arne Modig från Novus. Sedan en kort paneldebatt mellan Lars Nord (Mittuniversitetet), Per Schlingmann (M), Eric Sundström (AiP) och Anna Dahlberg (Expressen).
Vad är då kontentan?
Att valet inte engagerade tillräckligt vet vi av valdeltagandet. Det som förvånar är mätningen av vad man sett av kampanjerna, det har ju varit en hel del diskussion om sociala medier. Här är det de traditionella sätten som får högsta värden, dvs kampanjtavlor, annonser och liknande. Internet kommer först på 6:e plats.
Eric Sundström menar att man har en felaktig inställning till sociala mediers betydelse. Utan man ska se detta som "ett träningsläger som gick hyfsat". Det är fortfarande budskapen, bra kandidater, förmågan att skapa närhet och att hitta möjligheter för väljarna att engagera sig och delta i dialogen som är viktigt. Det kommer alltså under överskådlig framtid att vara en mix
av nytt och gammalt.
Anna Dahlberg framhåller en liknande åsikt. "Det är mer snack än innehåll kring nya medier". Man tror att byte av media skall bli en succé i sig, utan innehåll. Men publiken kommer inte av sig själv, dvs den gamla idén att "We will build it and they will come" fungerar inte. Lars Nord lyfter fram statistik som visar att de yngre varit aktivare på internet. Nästan 50 % av de unga
använde exempelvis de valkompasser som flera tidningar skapat för att få kunskap om de olika partierna.
Så summa summarum kan man väl säga att det är som vanligt inte tekniken i sig som är svaret eller lösningen, utan vad man använder den till och vad man fyller den med. Och man ska inte tro att gamla beprövade vägar och sätt försvinner med ens, utan det blir en ny och intressant mix för varje förändring.
//stefan
Jämställdheten fortfarande ett kvinnoproblem
I förmiddags var jag på seminariet ”Styrelsekraft – mentorprogram för kvinnor i styrelser” som anordnades av ALMI företagspartner. Hela projektet tillkom på initiativ av näringsminister Maud Olofsson och är i startgroparna. Syftet är att träna 200 kvinnor för framtida styrelseposter.
Syftet är gott, att få en ökad representation av kvinnor i bolagens styrelser, men frågan är vad projektet egentligen bidrar med. 200 oerhört kompetenta kvinnor har antagits bland 1.400 sökanden. Dessa 200 kommer självklart att bli ännu vassare och mer laddade för styrelseuppdrag genom utbildning och mentorprogram, men varför kunde dessa inte komma ifråga redan nu? ALMI talade dessutom om att många av de sökande fick avslag därför att de ansågs vara överkvalificerade. Varför har inte dessa kvinnor redan nu styrelseuppdrag?
Projektets tanke är god, men jag undrar om man inte skjuter vid sidan av målet. Att jag inte var ensam om min lätt skeptiska inställning blev också tydligt under seminariet. Flera bland publiken ifrågasatte om detta verkligen var vägen till mer jämställda styrelser. Är det inte i grunden snarare en beteendeförändring som måste till?
Jag vågade mig på att ställa följande fråga: När anser projektet att man lyckats, det vill säga, hur stor andel av deltagarna förväntas ha styrelseposter när projektet avslutas? Till min häpnad fanns inte något sådant mål över huvudtaget. Betänk att det är skattepengar som satsas i detta projekt. Kan vi inte förvänta oss att det då ska finnas någon form av uppföljning, mätning, om man anser sig ha lyckats eller ej?
Summeringen av seminariet var i princip:
· Fler kvinnor bör intressera sig för tekniska frågor
· Fler kvinnor måste börja ta för sig
· Kvinnorna måste bygga sina nätverk och se till att bli synliga
· Fler kvinnor behöver bygga upp sin självkänsla
· Fler kvinnor borde skaffa barnflickor och andra hushållsnära tjänster.
Fy vad mycket vi kvinnor måste ta tag i.
Anki, direkt från Almedalen
Syftet är gott, att få en ökad representation av kvinnor i bolagens styrelser, men frågan är vad projektet egentligen bidrar med. 200 oerhört kompetenta kvinnor har antagits bland 1.400 sökanden. Dessa 200 kommer självklart att bli ännu vassare och mer laddade för styrelseuppdrag genom utbildning och mentorprogram, men varför kunde dessa inte komma ifråga redan nu? ALMI talade dessutom om att många av de sökande fick avslag därför att de ansågs vara överkvalificerade. Varför har inte dessa kvinnor redan nu styrelseuppdrag?
Projektets tanke är god, men jag undrar om man inte skjuter vid sidan av målet. Att jag inte var ensam om min lätt skeptiska inställning blev också tydligt under seminariet. Flera bland publiken ifrågasatte om detta verkligen var vägen till mer jämställda styrelser. Är det inte i grunden snarare en beteendeförändring som måste till?
Jag vågade mig på att ställa följande fråga: När anser projektet att man lyckats, det vill säga, hur stor andel av deltagarna förväntas ha styrelseposter när projektet avslutas? Till min häpnad fanns inte något sådant mål över huvudtaget. Betänk att det är skattepengar som satsas i detta projekt. Kan vi inte förvänta oss att det då ska finnas någon form av uppföljning, mätning, om man anser sig ha lyckats eller ej?
Summeringen av seminariet var i princip:
· Fler kvinnor bör intressera sig för tekniska frågor
· Fler kvinnor måste börja ta för sig
· Kvinnorna måste bygga sina nätverk och se till att bli synliga
· Fler kvinnor behöver bygga upp sin självkänsla
· Fler kvinnor borde skaffa barnflickor och andra hushållsnära tjänster.
Fy vad mycket vi kvinnor måste ta tag i.
Anki, direkt från Almedalen
En klimatsmartare byggprocess
Äntligen på plats i Almedalen. Ska bli spännande att få uppleva det hela live och inte via media. Börjar förmiddagen med att lyssna på Byggcheferna och deras föredrag om Klimatskapet. Utifrån en enkätundersökning diskuterar man byggbranschens möjligheter att bidra till ett klimatsmartare samhälle. 85 procent av de tillfrågade byggcheferna svarar att i dag är det byggkostnaden som styr. Genom att förändra rutiner och synsätt kan branschen tydligt bidra. Spill är exempelvis stort, det står för upp emot 30 procent av den totala byggkostnaden. Ledarskapet har en viktig roll i att skapa förändringen.
Man hade också samlat en mindre expertpanel för att belysa frågeställningarna. Tomas Carlsson presenterade kort NCC:s arbete med miljö och sa att ”bli produktivare handlar om att bli klimatsmart”. Per-Uno Alm från Respect sa att ”jag tror på den yngre generationen för den äldre generationen vi ser det vi alltid sett”, och fortsatte att man måste se på utmaningen med nya ögon.
//stefan
Man hade också samlat en mindre expertpanel för att belysa frågeställningarna. Tomas Carlsson presenterade kort NCC:s arbete med miljö och sa att ”bli produktivare handlar om att bli klimatsmart”. Per-Uno Alm från Respect sa att ”jag tror på den yngre generationen för den äldre generationen vi ser det vi alltid sett”, och fortsatte att man måste se på utmaningen med nya ögon.
//stefan
Men vad ödsligt det var…
Äntligen är jag här, där alla är! För dig som inte har möjlighet att vara på plats, ska jag försöka beskriva känslan och stämningen som råder. Blev hämtad i morse på flygplatsen av en kollega som under veckan kör Ledarnas egen ”Rauk-taxi”. Vi var ett gäng nya, pigga Ledare, redo att byta av några av kollegorna, som vid det här laget börjat slakna så smått efter intensiva dagar.
Det första jag slås av när vi släpps av i Visby är faktiskt att det är ganska folktomt. Kanske beror det på det stilla regn som föll över oss. Hade ändå förväntat mig ett myller av människor. Just nu, ett par timmar senare, sitter jag bekvämt placerad på ett café och här börjar det faktiskt strömma till lite folk.
Kända ansikten finns överallt. Den absolut första person jag såg när jag satte fötterna i den Gotländska myllan var Susanne Axén, ni vet hon från ”fråga doktorn”. Cecilia Hagen passerar just nu förbi i gränden, medan Steffo Törnqvist bekvämt lutar sig tillbaka med en Loka. Bengt "effekten" Westerberg glider också förbi i sakta mak. Och se, här kommer min alldeles egna ordförande, Annika Elias.
Har hunnit med mitt första seminarium som anordnades av ALMI företagsparter. Rubriken var Styrelsekraft – mentorprogram för kvinnor i styrelser. Projektet startade på initiativ av näringsminister Maud Olofsson. Blev en del pseudodiskussioner, till exempel huruvida detta egentligen handlar om tillväxt eller om jämställdhet? Mycket pratglad publik, under om det är så på alla seminarier, eller är det jämställdheten som väcker heta känslor?
Om ett par timmar lovar jag att utveckla en del kring det seminariet, men nu måste jag ge mig iväg till nästa evenemang.
På återhörande, Anki
Det första jag slås av när vi släpps av i Visby är faktiskt att det är ganska folktomt. Kanske beror det på det stilla regn som föll över oss. Hade ändå förväntat mig ett myller av människor. Just nu, ett par timmar senare, sitter jag bekvämt placerad på ett café och här börjar det faktiskt strömma till lite folk.
Kända ansikten finns överallt. Den absolut första person jag såg när jag satte fötterna i den Gotländska myllan var Susanne Axén, ni vet hon från ”fråga doktorn”. Cecilia Hagen passerar just nu förbi i gränden, medan Steffo Törnqvist bekvämt lutar sig tillbaka med en Loka. Bengt "effekten" Westerberg glider också förbi i sakta mak. Och se, här kommer min alldeles egna ordförande, Annika Elias.
Har hunnit med mitt första seminarium som anordnades av ALMI företagsparter. Rubriken var Styrelsekraft – mentorprogram för kvinnor i styrelser. Projektet startade på initiativ av näringsminister Maud Olofsson. Blev en del pseudodiskussioner, till exempel huruvida detta egentligen handlar om tillväxt eller om jämställdhet? Mycket pratglad publik, under om det är så på alla seminarier, eller är det jämställdheten som väcker heta känslor?
Om ett par timmar lovar jag att utveckla en del kring det seminariet, men nu måste jag ge mig iväg till nästa evenemang.
På återhörande, Anki
Individuell lönesättning – en komplicerad historia
Lön, lön, lön. Överallt talas det lön här i den berömda dalen. Noga sammansatta paneler, representerandes olika organisationer eller kompetenser är, intressant nog också initialt överens om två saker:
1) individuell lönesättning är något positivt
2) individuell lönesättning ställer nya och höga krav på arbetsgivare, lönesättande chefer, fackliga ombudsmän och den enskilde anställde.
Med undantag från enstaka fackförbund som har mycket lite inslag av individuell lönesättning är denna positiva inställning till och med så pass förvånande att jag misstänker en hög grad av politisk korrekthet i denna fråga. Eller hur kan man annars förklara det faktum att man på så många arbetsplatser inte tillämpar den lönesättningsmodell som man i sitt kollektivavtal kommit överens om. Svaret på detta glapp mellan avtal och tillämpning står nog att finna i de åtföljande diskussionerna. Vad menar man med individuell lönesättning hos de respektive förbunden och arbetsgivarorganisationerna? Är hela det tilltänkta löneutrymmet öppet för en individuell förhandling? Ska det vara en förhandling eller en dialog om den individuella lönen? Vilken roll ska facket spela? Vilket stöd behöver chefer?
Här finns hela skalan representerat – från sifferlösa avtal utan stupstockar och med fokus på själva lönesättningsprocessen (läs Ledaravtalet) till avtal där den individuella fördelningen beskärs kors och tvärs av individgarantier, pottfördelningar och annat smått och gott. Gemensamt är dock att individuell lönesättning är en komplicerad historia vilket det enligt min mening också bör vara. Kom ihåg att vi här har att göra med individers löner. Löner som används till att betala räkningar, restaurangnotor, biobesök, semesterresor eller en ny 40 tums TV. I praktiken innebär en bättre prestation en högre löneökning med dithörande uppskattning, självförtroende, arbetsglädje och kanske ökat konsumtion eller mer pengar på banken. Det jag försöker säga är att lön är ett oerhört viktigt incitament, styrmedel, maktfaktor men också en psykosocial fråga. Därför förtjänar denna fråga också att få vara lite krångligt och komplicerat. Är lönesättningsprocessen enkel så kan det vara ett tecken på att lönesättningen är fel utifrån arbetsgivarens verksamhetsutvecklande perspektiv eller medarbetarens belöningsperspektiv.
En individuell lönesättning utan några som helst garantier men med full fokus på prestation och en ständigt pågående dialog mellan chef och anställd ställer höga krav men är det enda som i slutändan ger full belöning för en mycket god prestation. En lönesättning nära företaget och nära individen och med stöd av ett transparent underlag är några av framgångsfaktorerna. Allt annat riskerar att leda till otydlighet, dåligt ledarskap, missnöje, produktivitetsminskningar, diskriminering och inte minst ett ifrågasättande av individuell lönesättning som lönesättningsmodell.
Jaime live från dalen
Läs artikeln om Maud Olofssons tal i Almedalen i GP
1) individuell lönesättning är något positivt
2) individuell lönesättning ställer nya och höga krav på arbetsgivare, lönesättande chefer, fackliga ombudsmän och den enskilde anställde.
Med undantag från enstaka fackförbund som har mycket lite inslag av individuell lönesättning är denna positiva inställning till och med så pass förvånande att jag misstänker en hög grad av politisk korrekthet i denna fråga. Eller hur kan man annars förklara det faktum att man på så många arbetsplatser inte tillämpar den lönesättningsmodell som man i sitt kollektivavtal kommit överens om. Svaret på detta glapp mellan avtal och tillämpning står nog att finna i de åtföljande diskussionerna. Vad menar man med individuell lönesättning hos de respektive förbunden och arbetsgivarorganisationerna? Är hela det tilltänkta löneutrymmet öppet för en individuell förhandling? Ska det vara en förhandling eller en dialog om den individuella lönen? Vilken roll ska facket spela? Vilket stöd behöver chefer?
Här finns hela skalan representerat – från sifferlösa avtal utan stupstockar och med fokus på själva lönesättningsprocessen (läs Ledaravtalet) till avtal där den individuella fördelningen beskärs kors och tvärs av individgarantier, pottfördelningar och annat smått och gott. Gemensamt är dock att individuell lönesättning är en komplicerad historia vilket det enligt min mening också bör vara. Kom ihåg att vi här har att göra med individers löner. Löner som används till att betala räkningar, restaurangnotor, biobesök, semesterresor eller en ny 40 tums TV. I praktiken innebär en bättre prestation en högre löneökning med dithörande uppskattning, självförtroende, arbetsglädje och kanske ökat konsumtion eller mer pengar på banken. Det jag försöker säga är att lön är ett oerhört viktigt incitament, styrmedel, maktfaktor men också en psykosocial fråga. Därför förtjänar denna fråga också att få vara lite krångligt och komplicerat. Är lönesättningsprocessen enkel så kan det vara ett tecken på att lönesättningen är fel utifrån arbetsgivarens verksamhetsutvecklande perspektiv eller medarbetarens belöningsperspektiv.
En individuell lönesättning utan några som helst garantier men med full fokus på prestation och en ständigt pågående dialog mellan chef och anställd ställer höga krav men är det enda som i slutändan ger full belöning för en mycket god prestation. En lönesättning nära företaget och nära individen och med stöd av ett transparent underlag är några av framgångsfaktorerna. Allt annat riskerar att leda till otydlighet, dåligt ledarskap, missnöje, produktivitetsminskningar, diskriminering och inte minst ett ifrågasättande av individuell lönesättning som lönesättningsmodell.
Jaime live från dalen
Läs artikeln om Maud Olofssons tal i Almedalen i GP
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
