Löneskillnader – kvinnornas eget fel!

Idag diskuterades SACOs rapport om löneskillnader mellan kvinnor och män inom ett antal akademikeryrken. I panelen satt ett antal politiker från olika politiska schatteringar samt Anna Ekström från SACO och Annika Lundius från Svenskt Näringsliv. En mycket kompetent panel med ett närmast fullsatt och troligen lika kompetent auditorium. Rapporten, som var en genomgång av 76 olika akademikeryrken innehållandes 263 000 individer gav återigen prov på att löneskillnader mellan kvinnor och män finns och att en mindre del av lönegapet inte kan förklaras med statistiskt mätbara faktorer. Efter att rålönegapet hade rensat för faktorerna ålder, utbildning och befattningsnivå återstod ändå en löneskillnad mellan kvinnor och män. Även om individuella bedömningskriterier troligen ytterligare kan minska gapet är lönediskriminering ett kvardröjande gissel på svensk arbetsmarknad. Min irritation börjar dock när Svenskt Näringslivs representant främsta ”goda råd” är att kvinnor måste ta hjälp av mentorer, kompetensutveckla sig mera, byta jobb oftare, söka sig bort från den offentliga sektorn, ta på sig chefsjobb och inte vara föräldralediga så länge. Med andra ord ligger felet hos kvinnorna själva, deras eget val och bristande kompetens. Arbetsgivare, rekryterare och politiker går fria från ansvaret.

Det synsättet är inte särskilt fruktbart om man menar allvar med att komma till bukt med osakliga löneskillnader mellan könen. Vägen bort från osakliga löneskillnader går genom en ny medvetenhet i lönebildnings- och lönesättningsfrågor. En process där kollektivavtal och lönekartläggningskrav går i takt med varandra. En lönesättning som är fri från diskriminering inom arbeten som är lika. En lönebildning som är fri från strukturell diskriminering av arbeten som är likvärdiga. Men också en rekryteringsprocess som genomsyras av ett tydligt kompetensperspektiv som är könsneutralt och inte styrd av en massa klichéer. En arbetsmiljö som är tillåtande och fri från kränkningar liksom en kompetensutveckling som leder till utveckling i arbetet och inte till inlåsning är andra vägar som är värda att prövas. Vad är vi rädda för? Att misslyckas? Att uppfattas som oseriösa? Att previligerade grupper ska förlora makt? Varje osaklig löneskillnad är ett misslyckande. Varje organisation som inte har koll på sin lönesättning är oseriös och makt är något man förtjänar, inte något som fås bara för att man har ett visst kön.

Jaime Aleite – en visionär som lever på hoppet