I går avslutade jag kvällen på Almedalens bibliotek. Här presenterades den första svenska studien om whistleblowing. Två av författarna, och tillika forskarna, Sven-Axel Månsson och Ulla-Carin Hedin presenterade sin bok ”När man måste säga ifrån”. Boken bygger på 21 fall och ett stort antal intervjuer, både med kritikerna själva, deras kollegor och ledning. Samtliga fall är hämtade från människovårdande organisationer i offentlig verksamhet.
Sammanfattningsvis kan man nog säga att historien visar att man skjuter ”visslaren”, budbäraren, men åtgärdar det som kritiserats. Författarna studerade främst tre frågor: Vad föranleder kritiken, hur utvecklas konflikten och vilka konsekvenser får denna för inblandade parter?
Forskarna har funnit ett antal gemensamma nämnare i de organisationer där detta uppstår:
1. Ofta uppkommer kritiken i samband med omorganisationer som visslarna upplever drabbar brukarna. Personalinskränkningar visar sig också vara vanliga i sammanhanget.
2. Införandet av nya arbetsmetoder som personal upplever som oetiska eller kränkande förfaringssätt gentemot brukare.
3. Visslarna kritiserar verksamheten i utredningar som inte uppskattas av förvaltningen.
Visslarna kännetecknas av att de ofta är högskoleutbildade med starkt präglad yrkesetik och kunskaper. De har också lång yrkeserfarenhet, ca 10-20 år.
Ofta framför kritiken i första hand muntligt till chefer och ledning, men möts av total tystna, det författarna benämner som ”tystnadens kultur”. Några går då vidare och anmäler förhållandena till tillsynsmyndigheter, enstaka går direkt till media.
Inte sällan utsätts visslarna för olika typer av repressalier med mer eller mindre sofistikerade metoder.
Med facit i hand visar dessa studerade fall att berörda organisationer har genomfört förändringar, främst på grund av krav från tillsynsmyndigheterna. Författarna avslutar med att konstatera att det finns en vinnande part, nämligen brukarna. För dessa är visslarna viktiga då de driver fram positiva förändringar.
Anki
torsdag 2 juli 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar