Men vad ödsligt det var…

Äntligen är jag här, där alla är! För dig som inte har möjlighet att vara på plats, ska jag försöka beskriva känslan och stämningen som råder. Blev hämtad i morse på flygplatsen av en kollega som under veckan kör Ledarnas egen ”Rauk-taxi”. Vi var ett gäng nya, pigga Ledare, redo att byta av några av kollegorna, som vid det här laget börjat slakna så smått efter intensiva dagar.
Det första jag slås av när vi släpps av i Visby är faktiskt att det är ganska folktomt. Kanske beror det på det stilla regn som föll över oss. Hade ändå förväntat mig ett myller av människor. Just nu, ett par timmar senare, sitter jag bekvämt placerad på ett café och här börjar det faktiskt strömma till lite folk.
Kända ansikten finns överallt. Den absolut första person jag såg när jag satte fötterna i den Gotländska myllan var Susanne Axén, ni vet hon från ”fråga doktorn”. Cecilia Hagen passerar just nu förbi i gränden, medan Steffo Törnqvist bekvämt lutar sig tillbaka med en Loka. Bengt "effekten" Westerberg glider också förbi i sakta mak. Och se, här kommer min alldeles egna ordförande, Annika Elias.
Har hunnit med mitt första seminarium som anordnades av ALMI företagsparter. Rubriken var Styrelsekraft ­­– mentorprogram för kvinnor i styrelser. Projektet startade på initiativ av näringsminister Maud Olofsson. Blev en del pseudodiskussioner, till exempel huruvida detta egentligen handlar om tillväxt eller om jämställdhet? Mycket pratglad publik, under om det är så på alla seminarier, eller är det jämställdheten som väcker heta känslor?
Om ett par timmar lovar jag att utveckla en del kring det seminariet, men nu måste jag ge mig iväg till nästa evenemang.
På återhörande, Anki