Jämställdheten fortfarande ett kvinnoproblem

I förmiddags var jag på seminariet ”Styrelsekraft – mentorprogram för kvinnor i styrelser” som anordnades av ALMI företagspartner. Hela projektet tillkom på initiativ av näringsminister Maud Olofsson och är i startgroparna. Syftet är att träna 200 kvinnor för framtida styrelseposter.

Syftet är gott, att få en ökad representation av kvinnor i bolagens styrelser, men frågan är vad projektet egentligen bidrar med. 200 oerhört kompetenta kvinnor har antagits bland 1.400 sökanden. Dessa 200 kommer självklart att bli ännu vassare och mer laddade för styrelseuppdrag genom utbildning och mentorprogram, men varför kunde dessa inte komma ifråga redan nu? ALMI talade dessutom om att många av de sökande fick avslag därför att de ansågs vara överkvalificerade. Varför har inte dessa kvinnor redan nu styrelseuppdrag?
Projektets tanke är god, men jag undrar om man inte skjuter vid sidan av målet. Att jag inte var ensam om min lätt skeptiska inställning blev också tydligt under seminariet. Flera bland publiken ifrågasatte om detta verkligen var vägen till mer jämställda styrelser. Är det inte i grunden snarare en beteendeförändring som måste till?

Jag vågade mig på att ställa följande fråga: När anser projektet att man lyckats, det vill säga, hur stor andel av deltagarna förväntas ha styrelseposter när projektet avslutas? Till min häpnad fanns inte något sådant mål över huvudtaget. Betänk att det är skattepengar som satsas i detta projekt. Kan vi inte förvänta oss att det då ska finnas någon form av uppföljning, mätning, om man anser sig ha lyckats eller ej?

Summeringen av seminariet var i princip:
· Fler kvinnor bör intressera sig för tekniska frågor
· Fler kvinnor måste börja ta för sig
· Kvinnorna måste bygga sina nätverk och se till att bli synliga
· Fler kvinnor behöver bygga upp sin självkänsla
· Fler kvinnor borde skaffa barnflickor och andra hushållsnära tjänster.
Fy vad mycket vi kvinnor måste ta tag i.

Anki, direkt från Almedalen